Småstadslivet

Tänkvärda ord.. Bild lånad från passagen.se

Då var jag tillbaka i bloggvärlden igen efter några veckor uppehåll, började med att jag inte hade någon dator och sen när det problemet var löst så hade jag bara ingen energi eller lust att skriva..
Tänkte faktiskt ett tag ge upp detta med bloggandet, kände att det finns så mycket annat som jag vill och behöver lägga min energi på..

Men efter mycket funderande så kom jag ändå fram till att jag saknat att skriva, saknar att vara en del av gemenskapen som finns här...
Har nästan bloggat i 1 år nu med några upphåll under tiden och det har gett mig massor, NI har gett mig energi och peppat mig under föregående år som vart det mest turbulenta i mitt nu 30 åriga liv..

När jag började blogga så var livet på topp, kände en glädje över att äntligen ha flyttat ihop med D och vara en riktig familj.. Vara ena delen av två och inte vara ensam med W längre, både han och jag mådde riktigt bra av det.. Men som ni under hösten har kunnat läst så valde jag att lämna denna tvåsamhet för att återigen ge mig ut i ensamheten och sökandet efter MIN soulmate..

Detta efter att ha insett att jag kan inte leva livet och bara vara nöjd, jag VILL ha mer, vill vara 100% lycklig och känna att den jag lever med är min bästa vän, min älskare och den som får mig att vara jag, vara den Therese som jag vill vara..
Så var det tyvärr inte på slutet i vår relation, jag vart en känslokall, tråkig och mer eller mindre elak person, det skrämde mig enormt, var kom den Therese ifrån?

Det var helt enkelt inte jag, var någon annan som levde mitt liv och när den insikten kom till mig så kände jag att nu måste det ske en förändring.. Tyvärr hade det gått för lång och blivit alldeles för infekterat för att kunna reparera vår relation, hänt för mycket "dåligt" och sagts för mycket hårda och elaka ord...
Någonstans i mitt hjärta så ville jag få det att bli bra igen, ville känna "den där" känslan igen tillsammans med honom men ändå visste jag att det var för sent, hjärta och verkligheten går verkligen inte hand i hand varje dag..

Förstår ni någonstans vad jag menar, känns som jag bara svamlar.. haha
Men alla dessa känslor, tankar och funderingar har upptagit det mesta av min höst och vinter, är fortfarande ett stort sår inombords, tänker fortfarande tanken på att "tänk om" vi kan reparera det som är trasigt..

MEN... ändå tar känslan som säger att jag gjort rätt val överhand, vilket på ett sätt känns skönt men samtidigt har jag misslyckas, misslyckats att ge W en familj, en trygghet, för D och W hade/har en väldigt fin relation..
D har funnits i hans liv sedan han var 5 år och nu bara för mitt ego inte vill leva med honom längre så tar jag något från lillemans liv, någon som han älskar och tycker om..

Det får mig att nästan må illa, vad har jag för rätt att ta denna person från hans liv?
Den känslan är absolut jobbigast i allt detta, men försöker tänka som så att om inte jag mår bra blir jag ingen bra mamma och så vill jag INTE ha det..
Vill vara på topp och ge W all min kärlek, ge honom vägledning genom tonåren och få honom att känna sig älskad!!

Lite onsdagstankar och funderingar från småstaden där livet just nu är som en bergochdalbana, upp ena sekunden och fritt fall neråt den andra.. MEN... Börjar kännas mer och mer uppåt vilket är tur för snart orkar jag inte mera fria fall neråt, får vara nog nu!!!